Att pendla eller inte pendla

det är frågan.

Eller det är egentligen ingen fråga om man pendlar utan mer om hur.

Skulle vilja ha ett eget flygplan. Eller en tidsmaskin.

Fram till min föräldraledighet åkte jag bil till jobbet som då låg i tråk-sunk-skräp-partihandlarområdet i Årsta. Det tog mig ca 35-40 min från jag lämnat dagis tills jag klev innanför dörrarna. Och då var det  kö sista biten från Bredäng till Nybodakopplet.
På firman var det gratis parkering.

Ett helt ok upplägg. Förutom på fredageftermiddagar och måndag mornar då trafiken var helt kaosartad.

Nu.
Firman har flyttat till fashionabla Globen City. Ca 7-8 minuter längre bort.
Inte så stor skillnad. Och så himla kul med nya fräscha anpassade lokaler ovanför ett stort shoppingcenter.

Men. Skenet bedrar.

7-8 minuter betyer egentligen en mindre katastrof. Den fria parkeringen är bortblåst. Istället är vi erbjudna en kanon-deal i Globens parkeringshus. 700 spänn i  månaden. Lite saftigt bara för att göra sig av med bilen. Men det är helt klart en bargain om du jämför med ordinariepriset.

Och.
Köerna i tunnlarna både morgon och kväll kan vara horiffic. 7-8 minuter blir lätt en kvart, tjugo.

Att köra bil till jobbet känns plötsligt helt ogörligt.


Har nu kollat den kommunala vägen. Om jag tar tåget från Södra 07.53, är jag i Årsta berg 08,26. Sen kan jag ta tvärbanan 08,33 till Globen. Jag kan vara inne på kontoret strax innan nio.   Lämnar jag på dagis strax efter halv åtta bör jag hinna.  Det är lite tidigare än jag brukat lämna innan Alva föddes. Att lämna två är såklart trixigare än att lämna bara en. Men det borde funka.

Sen får Patrik hämta. Han slutar fyra på Scania. På fredagar skall han sluta vid tre.

Kajsa klarar sig alltid. Hon klarar långa dagar på dagis utan problem. Det är lillan jag känner oro för. Nio timmar på dagis från första början. Fem dagar i veckan. Det är tufft.

Satan så tufft.