I'm back

Superlativen räcker inte till. Vet inte var jag skall börja. Vet inte hur jag skall sluta.
Det är ingen idé att försöka ens.

Det blev precis så bra som man kan tänka sig. Sol, bad, vin, fantastisk mat. Lite shopping. Lite party. morgonpromenader (ja faktiskt) Många långa samtal. Vackra, stolta, kloka och framföra allt roliga väninnor.  Vi har skrattat så mycket.

Att få vara ifred, bara få tänka på mig själv och göra allt i min egen takt utefter mina behov var helt fantastiskt. Den här resan var så välbehövd.  Kommer att leva på den länge länge.

Och nu till den stora frågan: -hur hade det gått hemma?

Jag möttes i dörren när jag kom hem av en trött uppgiven make, skitiga trötta ungar som bara skrek.
HJÄLP vad har jag gjort tänkte jag!

Eller inte.

Nej. Det hade faktiskt gått över förväntan här hemma. Mamman är inte bäst. Det är den som är nära som är bäst. The primery care taker måste inte vara mamman. Det fick jag lära mig när jag sprudlande rusade in genom dörren och ropade: JAG ÄR HEMMA!!! Varpå K kastade sig i armarna på mig och överröste mig med blöta pussar.  Alva däremot satt fast på sin pappas arm och ville inte låta mig pussa henne.  Ajajajajaj -gjorde lite ont i mamma hjärtat. Efter någon timme av lekande på golvet tinade hon dock och jag fick gosa och krama henne. Men fortfarande i morse, när jag tog upp henne ur sin säng till oss, så kröp hon över till pappan och lade sig där som en liten ostbåge under hans arm.

Den här resan har varit bra för alla inblandade. Lillan och pappan har fått en närmre kontakt. Jag har fått bevisat för mig att pappa duger. Pappan har fått bevisat för sig själv att han duger.  Jag har fått vila och är nu full av energi. Orkar pulsa här hemma i geggan ända till September. För då är det dags för mamman att åka bort igen. Då till Barca. För shopping med ett proffs