Nu i november, oklart vilket datum, det har jag glömt, är det 20 år sedan jag och Patrik träffades. Då var han 22 år, ung, rastlös och full av framtidsdrömmar. Själv var jag 18, gick sista året på gymnasiet och var nog inte alls så säker på att det där var mannen i mitt liv. Efter ett par veckors dating åkte han till Åre för att jobba en sista säsong, och helt plötsligt gick mina studier käpprätt åt helsefyr.
Jag hade inte tid att plugga. Herregud, jag var tvungen att tjäna ihop stålar så jag kunde ta tåget upp till Åre. Jag var där på sport- och påsklov och ett par helger därimellan. Och när våren kom flyttade han till Södertälje och vi blev sambos i gamla PK-huset på Ekdalsgatan. Sen dess har vi hängt i hop. Gifte oss tio år senare. Drev krogen i åtta år. Har rest jordenrunt flera varv tillsammans. Förälskat oss i Barcelona, Thailand och Mallorca. Och nu har vi krönt verket med två fina barn.
Ibland behöver vi inte säga något till varandra för vi vet vad den andre tänker.
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts.
Eller var vårt öde redan bestämt långt innan vi fötts?
(Lisa Ekdahl.)
Jag.Älskar.Dig.
Härligt, tänk att man kan hitta så rätt!
SvaraRaderaDet är lycka!
*mysrys*
SvaraRadera//Linda