Kajsa tog det med en klackspark.
Barnen kramades. Frågade. Varför? Kommer Kajsa aldrig mer tillbaka?
Jo då, visst kommer Kajsa att hälsa på.
Och har man vägarna förbi Trosa är man välkommen till Stiftsgatan 2. Vi konstaterade att det var ju inte så långt.
Ungarna var så gulliga så J A G började böla.
Det fina med att vara föräldraledig och hämta -lämna 09-15 är att man aldrig har brottom. Jag har haft tid att sätta mig en stund och prata med barnen. Lyssna på dem. Och det är så roligt. Höra dem berätta om något som är superviktigt eller superstort för just dem just då. Ni må tro vad många roliga saker jag fått höra.
Det har gjort att jag är så fäst vid flera av dem. Alla så fina på sitt egna speciella sätt. Vissa blyga, vissa högljudda. Någon eftertänksam. De allra flesta med en liten räv bakom örat och redo för bus när som helst.
Skogsdungen är en bra förskola. Så bra det bara går i en fattig kommun. Vi kommer att sakna den. Med alla dess fel och briset. (Vi kommer inte att sakna barnens toaletter dock. Fy, de är ovärdiga. Äckliga rent av.)
Och Marie. Kajsas favoritfröken. Oj vad Kajsa kommer att sakna henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar