I går slocknade lilla vid åtta. Idag likaså. Yes! Vi har återtagit herraväldet över kvällarna. För nu iallafall.
Att få en liten bebis är fantastiskt, jag klagar inte. Jag klagar inte ens över nattvaken. Men något jag saknat sen Alva föddes är de lugna vardagskvällarna. När det är tyst i huset, dagens kaos är undanplockat och man har förberett för dagen efter. Då finns det plötsligt lite utrymme att prata med maken, titta på TV, eller surfa. Vuxentid. Batteriladdning. De första månaderna, när bebisen är vaken till elva tolv på natten är tuffa. Kvällarna går åt till ständig amning och mellan amningspassen vankar man runt med den pipiga bebisen på armen. Konstant i rörelse. Man bara längtar tills man själv får gå och lägga sig. Men nu -som det verkar- har vi kommit över den puckeln. Jag hoppas verkligen att det inte är en tillfällighet..
Minns så väl kvällen när M kom hem kvart i elva och hans första kommentar var "oj, är det tyst?" Vilken lättnad! Vilken befrielse! Ja, inte att M var nöjd alltså, utan att ungen sov och inte skrek :-)
SvaraRadera//Linda