Barnmorskan erbjuder mej lustgas. Men jag viftar bort den, hon insisterar och jag blir arg -snälla, låt mig bara få koncentrera mig! Barnmorskans assisterande undersköterska rotar runt bland mina saker efter patientbricka och legitimation. Ber mig att uppge mitt personnr. Herregud människa, kan vi ta det sen?, tänker jag men säger inget. Hon smiter iväg för att skriva in mej. Barnmorskan tittar långt efter henne, och vänder sig sen mot Patrik. Nu är det du som får vara assistent säger hennes blick. Uskan är inte tillbaka i rummet förens allt är över.
Värkarna ändrar nu karaktär igen. Hon kommer nu, säger jag till barnmorskan med oro i rösten (jag var ju bara öppen 6 cm för tio minuter sedan) jag måste få krysta!! Hon undersöker mig igen och kan konstatera att det är ok. Min kropp är redo. Med barnmorskans hjälp får vi ut henne på ett par minuter. Utan att jag gått sönder det minsta.
H E L T O T R O L I G T.
Ruschen jag känner i kroppen när jag får upp henne på bröstet är enorm. En liten hal, kladdig unge! Med tio tår och tio fingrar, en stark röst och starka instinkter. Det gick så fort och hela jag är full med adrenalin. Vad är klockan? skriker jag i fallsett. Tretton minuter över sju! -svarar barnmorskan. HERREGUD, det är inte klokt! vrålar jag. Hon kom på dryga 20 minuter.
Jag skulle ha kunnat springa ett maratonlopp den kvällen. Så stark kände jag mej. Inte sliten alls. Senare, när jag duschat, Patrik åkt hem till Kajsa och lugnet lagt sig i mitt rum på BB, fylls jag av starka känslor. Tänk att hon är här. Alva. Hos oss. Så hel. Så otroligt fin. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Att jag är så lyckligt lottad att jag fått två friska barn.
Jag tackar Gud. Jag som inte ens tror på Gud lägger mina händer över bröstet, gråter några stilla glädjetårar och tackar Gud.
Natten går bra, jag känner mig hel. Läkaren tittar på Alva på förmiddagen därpå, och jag får OK att åka hem. Barmorskorna frågar mig om jag är säker på att jag vill åka. Jag får väldigt gärna stanna, trots att dom har fullt. Och att det är kaos i Stockholm. Men jag är säker, jag vill hem till Kajsa och Patrik. Vid lunch är jag redo och Patrik och Kajsa hämtar oss. Kajsa är så nyfiken. Ser att hon är lite skärrad också. Det är nog ett väldigt stort ögonblick för henne också. Första mötet med lillasyster. Så åker vi och handlar Sushi. Sen åker vi hem. Lilla familjen. Som nu blivit en lite större familj.
Jag är så tacksam.
Så underbart! Ett jättegrattis till en så fantastisk gåva. Kramar till er alla.
SvaraRadera