Förlossning med stort F. part one.

Alva kom som bekant som ett skott. Som skjuten ur en kanon. Det var helt fantastiskt. Och för att hjälpa mig att minnas, att aldrig glömma, skriver jag här ner det. Försöker att göra det utan att linda in mej i kladdiga detaljer. Men det finns risk för att det blir lite intimt. Så välj att inte läsa, om du tycker illa vara.

Det började på morgonen den 21/7 2010. Vi var ute på Mörkö hos underbara Buckhöjs. Jag hade varit uppe och kissat tolv gånger på natten precis som jag gjort vareviga natt den senaste tiden. Bebisen trycker på lite. Det känns att det inte är så där värst lång tid kvar. Skönt. När jag var på toaletten upptäcker jag att slemproppen börjat släppa. Positivt! Det behöver dock inte betyda någonting alls. Beslutar att inte oroa patrik med för mycket information. Behåller det för mig själv.

Dagen går med molande värk av och till i ryggslutet. Tänker att det är nog förvärkar, eller pinvärkar som vissa kallar det. Det gör inte vidare ont. Inget är regelbundet. Jag tänker att det blir nog en bebis i helgen. Eller kanske redan på fredag. Om vi har tur. Vi går promenader och vi äter lunch. På eftermiddagen ligger jag mest i soffan och vilar. Värken tilltar något. Och jag vill gärna vara för mig själv. Läser lite. Är tacksam över att Kajsa har Lia att leka med. Vid tretiden frågar Patrik om vi skall stanna ytterligare en dag på Mörkö, men då säger jag nej. Berättar att jag tror att förlossningen faktiskt har startat så smått. Jag vill att vi snart åker hem. Janne blir lite svettig och säger att han vill att vi åker hem på en gång. Ingen förlossning på Mörkö tack.

Så vi packar och sätter oss i bilen. Väl hemma ringer jag förlossningen och säger att det kanske är så att vi dyker upp i natt. Inga problem säger man, vi är så välkomna. Ring när det börjar bli lite action. Visst svarar jag. Ringer mamma vid halv sex, berättar att det kanske är dags i natt. Mamma och pappa har lovat att passa Kajsa när det är dags. Patrik lagar mat, Kajsa busar och jag vilar i soffan.

Efter en liten kort stund börjar det hända saker. Värkarna ändrar karaktär. Dom blir intensiva, blir längre än tidigare och kommer tätare. Säger till Patrik att det är bäst han äter ordentligt, det kan bli en lång natt, men själv vill jag inget ha. Går liksom inte att äta mat när man är mitt i en förlossning. Patrik kastar i sig maten. Börjar sen att klocka värkar. Jag säger att det är ingen idé. Värkarna kommer on top of each other, som dom säger på film. Det är inte ens två minuter mellan dem. Dom kommer verkligen HELA tiden. Jag ringer mamma igen och säger att det är nog bäst att hon kastar sig i bilen, för jag kommer att föda barn snart. Ringer förlossningen igen, kan inte riktigt prata ordentligt nu, måste andas genom värkar mellan meningarna.

Nu flyttar jag mej mellan soffan och fotöljen mellan värkarna. Hänger över ryggarna när värkarna kommer. Stönar och stånkar. Försöker andas och inte låta för mycket. Vill inte skrämma Kasja. Kajsa klappar mej fint på huvudet och säger med tröstande röst "Det är bra mamma, det är bra.." Hon är så fin. Hon förstår att jag har ont. Patrik börjar bli mer och mer stressad och vrålar "låt mamma vara i fred"- Men jag lugnar och säger att det inte är någon fara. Hon vill så väl.
Jag tar mej ner på nedervåningen, kryper på golvet genom värkarna. Plockar ihop det sista, och börjar ta mej ner för trappan till garageuppfarten. Känner att det börjar bli riktigt bråttom nu. Varfaaaan är mamma?

Klockan fem över halv sju kommer mamma. Då står jag på alla fyra i bilen, klamrar mig fast i ryggstödet i baksätet och låter som en Sydafrikansk Vuvuzela. Patrik kastar över Kajsa till mamma och vi drar. Snabbt går det. På två hjul genom rondellen. Vi sladdar in framför förlossningen kvart i sju. Jag tar mej krampaktigt in på förlossningen och hamnar i ett undersökningsrum. Jag är öppen 6 cm. Blir lite besviken, trodde att det var bara att tuta och köra, jag som har så ont? Patrik springer iväg och parkerar om bilen.

Barnmorskan frågar om jag kanske vill ha ett lavemang? Eller om jag vill duscha. NEEEEEJ vrålar jag, jag skall ju föda barn! Begriper hon inte det?
Då förstår barnmorskan att det är allvar och jag blir direkt inflyttad till en förlossningsal. Den finaste dom har på Södertälje. Den med bubbelbad, palmer och skinnfotöljer. (helt till ingen nytta). Hon frågar lite stressat vart min man är? Han behöver vara här NU. Han kommer snart stönar jag. (ser att barnmorskan tänker att "snart" kan vara försent.)
Patrik halkar in i salen fem i sju och då är det bara att kasta sig in i matchen, Alva skall komma ut. NU.