Det känns som om folk skiljer överallt just nu. Grannar. Vänner. Bekanta.
Ungar och villor och hushåll delas. Mitt i tu. Istället blir det lägenheter och radhus och dubbla uppsättningar hellokitty-täcken.
Är det livspusslet som är boven?
Den globala ekonomin? Mörkret?
Idealen?
Ibland frågar jag mig om vi har för höga förväntningar.
Tomtebolyckan, finns den egentligen på riktigt?
Såklart skall man inte hålla i hop om kärleken tar slut. Livet är förkort för att leva kärlekslöst.
Men alla separationer gör mig så ledsen.
Ledsen över att det skall vara så förbannat svårt att hålla ihop.
Så svårt att hålla kärleken vid liv.
Åh Mia!
SvaraRaderaKänner igen mig i dina fundeingar. Man blir så olycklig över andras olycka och gör deras sorg tills en egen. Och börjar värdera och fundera kring det man själv har. På gott och ont.
Håller med dig, självklart ska man inte hålla fast vid nåt som är kärlekslöst. Men ibland får jag en känsla av att en del ger upp så fort det inte slår gnistor längre. Alla förhållanden har ju toppar och dalar och allt kan inte vara rosenskimrande hela tiden. Man måste kunna dela även tristess med den man älskar.
Det är svårt att alltid vara lycklig. Men så länge jag är det så kommer jag att kämpa för oss. För vår familj. Jag ger helt enkelt inte upp i första taget.
Mary går mot strömmen och gifter sig istället, någon måste ju hyfsa till statistiken liksom...
SvaraRaderaDå jag jobbar med skilsmässor och har viss egen erfarenhet, är jag rätt säker på min sak när jag säger att det ofta finns andra orsaker än att förälskelsen har svalnat.
SvaraRaderaEn skilsmässa behöver inte vara något som alla inblandade är olyckliga över. Jag är säker på att alla som har barn har kämpat länge innan de fattar beslutet, och en del får en bättre relation efter det. Så har det varit för mig och J iallafall. Och när det gäller barn säger vi på mitt jobb varje dag till folk att en skilsmässa inte skadar barnen, men om föräldrarna bråkar - då skadas de oavsett om föräldrarna bor tillsammans eller ej. Så jag tycker inte att det är så ledsamt att folk skiljer sig, bara de inte börjar använda barnen som vapen. Då kan det sluta väldigt tråkigt. Så upp med hakan nu tjejer och grattis till att ni iallafall ger människan lite hopp om att det faktiskt KAN funka också!
Kram på er!
Sofia. Du har givetvis rätt. Ledsamheten och oron över vänner och bekantas skilsmässor är -för mig- på ett helt egoistiskt plan. "Kan vi umgås med båda i framtiden" -"Vems parti skall vi ta? Behöver vi ta parti öht?" Sen kommer även rädslan över hur man själv skulle tackla en sådan situation. Människor som skiljer sig är modiga. Man vågar bryta ett negativt mönster. Många är istället fega och stannar kvar i usla relationer bara för att...
SvaraRaderaMen tänk vad mycket enklare allt hade varit om kärleken var evig och lyckan likaså.
För mig handlar inte om att en kärleksrelation är av eller på. Det är inte så enkelt som att kärleken bara tar slut en dag. Av diverse anledningar och orsaker kan det visa sig längs vägen att den person man är gift med inte plockar fram ens bästa sidor utan tvärtom. Och vice versa, jag plockar fram dåliga sidor hos honom också. När irritation, missförstånd och bråk är dagliga inslag och man vet att man har så mycket mer att ge, framförallt till sitt barn, men också i en kärleksrelation och till livet. Då är det inte svårt att ta steget. Och det handlar inte om att ge upp, tvärtom handlar det om att tro på sin sak. Att våga stå fast vid sitt beslut trots att man vet hur många släktingar som kommer att bli ledsna och hur många bekanta som tycker att man handlat ”fel”. Trots man vet att ”hus-karriären” nu är ett minne blott och man är tillbaka på ruta ett i lägenhetssnurren. Trots sorgen över att det inte blev som man tänkt sig så är glädjen över att jag följt mitt hjärta och vågat skilja mig – större.
SvaraRadera