Hur kommer det sig att när man vill att tiden skall gå långsamt, jag då går den i expressfart, men när man vill att det skall gå snabbt, då tar tiden liksom aldrig slut.
Så kändes det på planet hem. Arlanda kändes så oändligt långt bort och det tog evigheter att komma fram. Men helgen bakom oss hade flygit iväg i ett ögonblick. Vi har haft det perfekt. Vin. Mat. Shopping. Samtal.
(ja, samtal stod det, läs nu inte fel och tro att det stod samlag. för det gjorde det inte.)
Med mig hem förutom ett lättare sinne har jag två djupa skavsår på varje häl som vittnar om långa, långa promenader utan strumpor i sommarskor. Det var varmt. Kvällarna var ljumma. Vi kunde sitta ute och äta.
Jag tror att även Marie blev smittad av min kärlek till Barcelona.
Jag är inte förvånad.
Det är svårt att värja sig mot stadens suggestiva charm. Dess bottnar och höjder. Dess rastlösa själ.
Ur det fula, smutsiga, slitna, växer det vackra.
Ingen annan stad jag vet kan mäta sig.
Och jag längtar redan tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar