småbarn

I bloggar runt mig skrivs det en del. I en har en graviditet outats. I en annan skrivs det om sorgen kring att det bara blev ett.

När jag läser tillbaka i mina senaste inlägg verkar det som om jag inte uppskattar mina barn. Det har varit en hel del sura, trötta inlägg om eländes elände.

Så är det givetvis inte.

Jag är så oerhört tacksam över mina små.  Stora fina K. Graviditeten med henne fick vi vänta på ett tag, men i jämförelse med andras väntan är drygt ett år inte ens förenligt med en kommentar.  Med lilla A gick det snabbare. Två månader och sen var det klart.

Konstigt att det kan vara sån skillnad.

Är så glad att vi fick möjlighet till syskon.  Det är en fantastisk glädje och jag kan bara sörja att vi inte startade barna-alstrandet tidigare, då kanske vi faktiskt hade haft tre. (Nåja, inte om man frågar P, men om man frågar mig så)

Man ångrar bara de barn man aldrig fick.