Jag har ju jobbat också!

Det har jag nästan glömt.

Tisdag till torsdag har jag suttit på röven vid mitt fina nya skrivbord på mitt fina kontor i fina Globen city. Mellan varven har sprungit bort på lätta ben till inköp. Till min kloka, tuffa, hårdkokta men ändå hyperkänsliga kollega och fått idéer, kommit med förslag. 
Plötsligt sa hon:

-Det känns ju inte som om du har varit borta alls. Men det är ändå skönt att du är tillbaka.

Och jag känner i mitt ömmande mammahjärta att här måste det till balans. Jag vill ju jobba. Jag är inte gjord för att gå hemma och skräpa. Hur mycket jag än älskar mina ungar.

Jag kan ju inte ens laga mat.
 
Hemma har mormor hållt ställningarna. Tagit Kajsa till dagis, passat A hela dagen och hämtat Kajsa vid tre. Sen har jag varit hemma vid fyrablecket.

 Alva är inte vidare svår att ha att göra med. Men Kajsa kommer att driva mormor mot en förtidig död är jag rädd. Kajsa har vurpat ner i någon form av trots-fas där ingenting duger. 
Men nu får mormor vila en vecka.  Nu är det farmor Kerstin som vi skall slita på en vecka. Sen kommer mormor tillbaka. Men då är hon rutinerad.

Tre veckor får jag leka arbetsliv. Sen är det över igen. Sen dröjer det till Januari innan jag får komma tillbaka. Och jag längtar redan.