Singing

the gräsänka blues....


Nu är maken i luften. På väg mot Bangkok.
Med sin handikappade ledsagare. 

När han kommer hem har han förhoppningsvis helt felfri syn. Det innebär för min del att jag måste börja kamma håret och använda mascara även på vardagarna.  Han kommer då kunna se mig helt tydligt igen. De senaste åren har det varit lite luddigt även med brillor på.

Vilket såklart är lite småpraktiskt efter drygt tjugo års samlevnad.

Inget gott som inte har något ont med sig.

Vi får väl se hur det går. Nästa måndag kommer han hem. Vilket betyder drygt nio dygn som ensamma mamman.

Håller på att styra upp veckan så att jag skall få så mycket vuxet umgänge som möjligt. Det blir lätt ganska tradigt att bara konversera med en 4½ åring:  Mamma, vet du, faktiskt? Alltså, på dagis......bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla.....