Jag är så satans trött på att varje dag höra:
- Mamma, jag tycker inte om det här.
eller
- Mamma jag vill ha något annat.
Varje dag svarar jag:
- Du behöver inte äta upp. Men du måste smaka. Och det blir ingen annan mat. Äter du ingen mat blir det ingen frukt heller.
Varpå K motvilligt och med stort grimaserande sätter sig på stolen och äter några microsmå tuggor.
Sen får hon ett litet äpple.
Hon lever på äpplen den ungen.
Vill inte problemifiera måltiden. Vill att det skall vara en plats av lugn och ro och glädje. (nåja, en hyfsat trevlig plats i allafall) Vill inte tjata för mycket eller tvinga då jag är livrädd för att det bara är kontraproduktivt och snarare stjälper än hjälper.
Vad skall man göra? Hon är TOTALT ointresserad av mat. Det som är gott ena dagen är paria nästa. Det gör mig galen.
Hon följer sina kurvor, så jag antar att det inte är någon fara på taket för det lilla smala skrället. Men visst undrar man om hon får i sig alla vitaminer och mineraler hon behöver.
Någon som har något bra tips?
Nä, tyvärr. Annat än att komma med föga tröstande "stå på dig" och "det blir bättre". 11 år gammal har F nu börjat bedöma majoriteten av det som serveras som "gott". Man blir tårögd. I Kajsas ålder åt han bara risgrynsgröt. Och han blev ändå en fin kille. Skörbjuggen märks bara ibland ;-)
SvaraRadera//Linda
Linda. Skönt att höra. Ja Felix har alltid varit en liten myra med maten. Men som sagt. Det blev folk av han med.
SvaraRadera