Baksmälla

Efter en helg där jag:

*krattat hela trädgården alldeles själv
*flyttat ner allt bråte från förrådet inne ner till garaget, minst tjugo vändor 38 trappsteg ner med vikt, och upp igen.
*tvättat alla fönster. (nåja, det var inte så jobbigt. Men det var tråkigt.)
*gått långa cyckelpromenader med K
*ätit LCHF enligt konstens alla regler
*solat näsan och fått prickigt sommarskinn

ställde jag mig nu på vågen.

What the fuck!
Inte ett gram ner.  (Och ja, samma tid  samma förutsättningar beträffande mat och toabesök, samma våg.)

Maken har gått ner S J U kilo på två veckor.  Jag 1,7. Hur rättvist är det på en skala? Inte för att jag trodde jag skulle gå ner sju kilo, men ett kilo per vecka trodde nog jag kunde räkna med. Är det en manlig diet kanske? Funkar kanske inte lika bra på kvinnor som är designade att samla på sig fettdepåer inför kommande (in your dreams) graviditeter?

Motivationen fick sig en rejäl känga. Minst sagt.

Den här veckan skall jag knyta på mig joggingskorna äntligen.  Fan om det inte har hänt något på vågen nästa måndag. Då bryter jag ihop.

Idag härliga måndagsbestyr. Dvs, städ och tvätt. Ååååååh vad det känns kul. Först  långpromenad efter dagislämnande.

 Fläsket skall brinna.