Händer inte mycket just nu. Jag går mest runt i geggan och försöker hålla någon form av acceptbel nivå på byggdammet
Har varit på jobbet och fikat. Pratat med fina kollegor.
Hur skall jag orka nästan ett helt år till utan dem?
Det händer så mycket roligt just nu. Det går bra för firman. Vi tar marknadsandelar. Alla är fokuserade och taggade.
Åh, vad gärna jag vill vara med.
Den yrkesarbetande mammans dilemma. Man vill vara på jobbet. Man vill vara med sina barn. Man vill finnas tillhands för sin partner och man vill förverkliga sig själv.
Äta kakan och ha den kvar?
Ja. Precis.
Jag vill inte behöva välja.
Men hur ser då lösningen ut? Jag vet inte. Funderar varje dag men har inget svar. Och ingen jag frågar hittar heller några svar. Det är alltid någon som blir lidande.
Bara det inte blir barnen.
Alla säger att åren med småbarn är få. Och jag vet att det är så. Herrejösses, lilla A är snart åtta månader gubevars. Innn jag hinner säga flasklock smygröker hon bakom plugget och funderar på om hon vågar säga till mig att hon vill ha p-piller.
Jag vill rusa framåt men stoppa tiden ändå.
Ni kan inte dela på ledigheten? Jobba 2-3 dagar var per vecka, om inte P ska/kan/vill vara ledig på heltid?
SvaraRadera//Linda
Jag är rädd att det inte funkar med våra jobb. det skulle bli ett evigt svarande i telefon och mejlandes på föräldralediga dagar. Varken hackat eller malet. Patrik kan knappast ta in en vikarie för sitt arbete ett par dagar i veckan. Och för min del så är det inte heller någon bra lösning. Vi har funderat i de banorna, innan P fick sitt nya jobb. Efter det nya jobbet kommit in i bilden känns det helt omöjligt att dela. Tyvärr.
SvaraRaderaVad synd! Jäkla skit att jobbet ska kräva antingen full eller noll uppmärksamhet :-(
SvaraRaderaTrösten är väl att om 15 år när de börjar flytta hemifrån, så är man lycklig över varenda minut man valde att prioritera tillsammans med de små liven.
//Linda