Onsdagsnöje

Tanken var att vi ikväll skulle se en film. 
Patrik köpte en sådär hundra stycken när vi var i Thailand.

- Billigt! sa Patrik.
- Skitdyrt! muttrade jag eftersom vi aldrig tittar på filmerna och hälften av dem är av så sinnessjukt dålig kvalite att det är roligare att titta på Utbildningsradion på SVT.

Den här gången bedyrade Patrik att alla filmer var av tip-top kvalité och var de inte det så skulle han personligen åka tillbaks till butiken och vrida nacken av den lilla magre Thailändaren som sålt honom filmerna.

Ok.

Jag fick välja film. Bland pang-pangfilmer av varierande kvalitet, Mr Bean, Shrek och annat skräp hittade jag filmen Precious .

En riktigt bra film!  En film jag velat se länge. Hurra tänkte jag. Den ser vi.

Sagt och gjort.
Pop-corn poppas.
Soffkuddar puffas.


Sen visade sig att filmhelvetet är dubbad.

Till Thai.

Som en fin gest har man lagt in Engelsk text.
Jamentackdå.

Kaap pru paaaaa, tan ko sing Haaa leem maaaa, klang pong Claliiiiise

Så började filmen.
När den skulle ha börjat:

 Harlem 1982, There was a girl called Clareese.

Det gick inte att ändra till engelskt tal. 


Patrik fick titta på The Pacific i stället.
Jag återgick till min bok. För är det något jag ogillar mer än amerikanska filmer dubbade till Thai, så är det amerikanska filmer om andra världskriget. Lera och bomber. Män som gråter i grupp. Hu vad vidrigt tråkigt.