på min man som bara kan stänga dörren om sig och gå.
Försvinna i väg och göra saker själv.
Hur mysigt och härligt det än är med en bebis är det inte utan att mamman ibland känner sig lite inlåst.
Längtar efter att inte behöva ha ansvar twenty four-seven.
Att få släppa taget bara en liten stund någon gång i bland.
I morgon blir lilla A sex månader. Dags att börja försöka ge välling.
Då har maken ingenting att sätta mot längre.
Då skall mamman börja med att gå ett varv runt huset. Själv.
Sen skall mamman gå två varv.
Sen skall hon gå på krogen med väninna(or) utan barn.
Sen skall hon rusa hem och snusa på sina ungar och ha dåligt samvete för att hon lämnade dem om så bara för en liten ynka stund.
Vad är det med mammor, skuld och samveten?
Reptilhjärnans sätt att säkerställa avkommans trygghet?
Vårt nedärvda genetiska arv som vi inte kan göra något åt.
Det som skiljer Venus från Mars.
Visst är det märkligt? Om jag är borta om så bara för en kväll har jag dåligt samvete. Dels för att Vendela inte får träffa mig. Dels för att jag lämpar över allt jobb på Magnus.
SvaraRaderaDäremot har jag inte hört ett uns av skuldkänslor efter någons femdagarstur till Alperna. Med all rätt. Barnet överlevde, så även jag.
Och har jag mot förmodan varit borta rensar jag kalendern de närmaste dagarna för att kompensera. Medan pappan inte har några problem med att gå på ett nytt femdagarspass på jobbet direkt efter hemkomsten. Barnet fortfarande vid liv. Mamman också.
Nä, nu spolar vi det dåliga samvetet och tar oss en blecka. Ge mig några månader till bara...
//Linda