Måndag upphöjt till tio

Igår var en riktig skitdag. Fram tills ungefär klockan två. Då kom jag på att livet faktiskt inte var så surt som jag de senaste timmarna trott.


Det började redan på Söndagen. Min kära make upptäckte då att han återigen hade fått ont i foten. Satan också. Jamen då återupptar vi livet som ensam mamma igen tänkte jag och gick och la mig i tid för en gång skull. När det bara är mina armar och ben som gäller en tid framöver så det är väl bäst att försöka vila på en gång. På natten blev Kajsas hosta värre, likaså Patriks. Vilket resulterade i hostorgier av stora mått och lagom till att dessa avklingat, ja då vaknade Alva och ville tutta.  Kände mig ledsen, trött och sliten när jag blev väckt på morgonen.


På förmiddagen var planen att åka in till stan, Babymassage på BVC stod på programmet. Lite lagom försent, något stress-svettig, gled jag in på BVC för att upptäcka att de bytt dag på massagen. Ja ha. Det var visst på tisdag istället. En av tantalurorna på BVC lade huvudet på sned , skrockadeoch sa Ojojojdå, var det ingen som kontaktat dig? Vad tokigt det kan bli, Ho ho ho.


Då rann det över. Jag blev jag helt galen. Sa att det var ju själva faaaan, och orerade om planering och min tid lika viktig som er och bla, bla, bla. (dom har strulat med en läkartid för ganska precis en månad sen så jag var lite småsur på BVC redan från början) och sen fortsatte jag med att drämma i dörrar och bära mig åt.


När jag sedan tog bussen hem. Ja då var bussen full av idioter som inte kunde flytta sig när det kom en barnvagn. En hel buss befolkad av blinda höns. Och döva. Då blev jag arg för det. Sen babblade chauffören i mobiltelefon hela sträckan. Det retade mig enormt. När bussen tillslut kom fram till Syd, ja då kunde inte busschauffören parkera bussen ordentligt. Det blev omöjligt att gå av med barnvagn. Eller med rullator för den delen.


..Åsså började jag gorma igen..


Jag var helt slut när jag kom hem. Drack lite kaffe och begrundade min dag. Och skämdes. Som jag burit mig åt. What a maniac. Sen började jag bädda sängen. Och då låg Alva i sin säng och jollrade. Då blev jag glad igen.

Tänk vad lite det behövs. Kaffe och barnjoller. Lite centralstimulerande och kärlek. Så är man på banan igen.