..and the rest will follow.
Var med K på stan häromdagen. Hon får syn på en grupp kvinnor. Kvinnorna är Romer, eller Finska Zigenare för att vara exakt. Kajsa stirrar storögt på kvinnorna.
K: Mamma titta på tjejerna, dom skall gifta sig!
Mamman: Ehh näe, dom har dom där klänningarna varje dag. Det är deras folkdräkt skulle man kunna säga.
K: Åhhh, vilken tur dom har..
Mamman: mm.
Kajsa hade verkligen längtan i blicken när hon tittade på kvinnorna och deras stora kjolar, spetsblusar och stora guldiga örhängen. Hon kunde inte sluta stirra. Hon formligen älskar prinsessklänningar och balettkjolar. Det här var nog bland det vackraste hon någonsin sett.
Barnet är än så länge oförstört. Sinnet är öppet och tanken är fri. Hur länge dröjer det innan jag och alla andra har proppat henne full med onödig frukostbords-rasism och omedvetna fördomar? För fördomarna finns, både hos mej och Patrik och överallt. Och dom kommer upp till ytan i skämt, i samtal, i kommentarer vi obemärkt fäller när vi ser på nyheterna eller läser tidningarna. Så lätt det är att föra dem vidare. Så oerhört svårt att stoppa.
Så förbannat svårt! Alla är lika och man ska inte döma på förhand och bla bla bla. Men hur sjutton gör man när man också har livserfarenheter som gör att man själv har svårt att vara så där öppen som man vill lära barnen att vara?
SvaraRadera//Linda
Linda. Det är det jag menar. Det vi säger vid frukostbordet är det våra barn för vidare. Det är där fördomarna gror. Det går liksom inte att undvika.
SvaraRadera