Alva 1 månad

En månad har gått. Sen den där Onsdagen i juli då vi vände blad i vår livsbok. En ganska problemfri enbarnstillvaro byttes ut mot kaoset kring en bebis och tvåbarnsfamiljens alla vedermödor.

.

Eller.

.

Vad är det jag skriver egentligen? Kaos? Vedermödor? Tvåbarnschocken alla pratar om har lyst med sin frånvaro. Visst är Kajsa lite besvärligare nu än tidigare, trotsåldern har liksom återkommit med fördubblad styrka när hon märker att vi håller garden nere och bryr oss lite för mycket om lillasyster. Men jag antar att det hör till.

.

Alva är (som det verkar) sin mors dotter. Hallelulja. (Till skillnad från Kajsa, hon är pappa upp i dagen. En räv bakom örat jämt, kan man busa så gör man det.) Alva är lugn och försiktig. Skriker nästan ingenting alls. Faktiskt har vi än så länge "peppar peppar" inte haft någon skrikfest eller Natt-Club alls. Visst ammar hon om nätterna, ibland både två och tre gånger, men hon somnar om fort och den stoiska mamman likaså. Det funkar. Än så länge. Man vågar knappt säga det, lätt att jinxa, men det här går nästan för lätt.

.

När Kajsa var nyfödd ringde jag sjukvårdsupplysningen med jämna mellanrum, kom knappt utanför dörren före påsk. Den här ungen får hänga med överallt. Både jag och Patrik är lite lugnare. Men lugn eller inte, jag kan inte låta bli att lyssna efter hennes andetag med jämna mellanrum när hon sover, oron för PSD finns alltid där. Och det spelar nog ingen roll hur många ungar man får.