Veckans boktips.

Nattfåk.

Av vem det nu var.
Den ligger etta på pocket toppen.

Beacause It's worth It.

LÄS DEN.
Så djäkla bra. Handlar om gastar. Och onda andar. Men är dom på riktigt? Eller är dom bara hjärnspöken? Det är frågan. Boken utspelar sig på Öland, på en gammal gård där fyrvaktare bott i generationer och skött fyrarna i ur och skur. Givetvis har skepp förlist i stormar och eländes elände. Eftersom jag inte gillar gastar och onda andar var jag lite skeptisk. Tummade länge och väl på omslaget innan min förkärlek till fyrar tog överhand och lät boken glida ner i kundvagnen. Oj Oj Oj vad den var bra. Inte direkt i början kanske. Men sen. Sommarens bästa. Spännande, otroligt välskriven, pågränsen till poetiskt vacker mellan varven. Oförutsägbar.

Det är något speciellt med fyrar helt enkelt. Landsorts fyr är min favorit. Den betyder hemma hamn. Trygga vatten. När landsort dyker upp ur soldiset vet jag att vi är på rätt kurs, då är Piltholmsknall nära och farleden i sikte. Oavsett om vi går över Asköfjärden eller kommer från Gotland. Dess ljus har lyst för sjöfarare längre än någon annan fyr i sverige. (-ja, det finns några äldre fyrar nere i skåne, men på den tiden var inte skåne svenskt öht så dom räknas inte.)Tänk vad många stormar den genomlidit och vad många sjöfarare som tackat Gud för ljuset från Landsorts angöring, generationer av sjömän har räknat distans och knop och gnisslat tänder innan dess röda tak dykt upp i horisonten. Tanken gör mej ödmjuk och något förlägen när man tänker på vilka hjälpmedel vi har i dag för navigering. Minsta jolle har gps vid det här laget.

En annan favoritfyr är den man ser när man seglar in från Åland. Envist spejjar man efter Svenska Högarna i kikaren och sen drar man en lättnadens suck när dess kropp växer upp ur havet. Namnet känns högtidligt och viktigt. Nu är man inne på svensk teritorialvatten.
Hemma i Sverige.
Man vill INTE köra fel i de yttre skärgårdarna i Roslagen. Det är grund i princip överallt. Så fyren fyller sin plats. Varje dag. Vaktar grunden och leder sjöfolket på rätt väg.

Utanför Trosa finns även lilla söta Julaftons fyr. Som barn betydde Julafton att vi snart var hemma. Efter man paserat Julafton var det dags att börja packa ihop sina böcker och nallar och allehanda pryttlar för om man var snabb ur båten när vi angjort Trosa, kunde det vankas glass i bilen hem. Om man hade tur. Och vindarna varit gynsamma så pappa var på gott humör.

Det är som sagt något speciellt med fyrar. Jag antar att jag kan koppla ihop det med min förkärlek till kartor. Och att dom är så gamla. Har varit med om så mycket. Står trygga i stormen. Orubbliga. Stoiska. Säger det något om mej kanske? Oxe jag är. Men gifte mej, det gjorde jag med en kräfta. Tur var väl det. Annars hade allt kanske gått i ultrarapid för jämnan.