Ensamståendemamma

Nybadad och fin. Finns det något gosigare än en ren och badvarm unge?

Fem minuter senare kladdade hon grön färg i halva ansiktet. Jaja, hon var ren en liten stund i allafall.

.

.

Tur att denna vecka är kort. Annars hade jag inte stått ut. Jag känner mig ensamstående. Patrik jobbar från tidig morgon till sen kväll. Hans frånvaro är total och det enda beviset på att han faktiskt varit hemma är att lakanen i hans säng ligger ihoptrasslade i en hög som bara han kan få till. Kajsa säger "pappa jobbar" och tittar sorgset på mej. Hon saknar honom . Och det gör jag med. Hans arbetsituation är helt horribel just nu. Och det lär pågå ett tag till. Nästa vecka skall jag desutom åka till Umeå på onsdag och torsdag, för jobbets räkning. vi får se hur vi löser det. Tur att mamma är pensionär och kan ställa upp.

Det är verkligende den moderna familjens dilemma. Att bo långt från sin släkt. Hade Patriks mamma eller klanen Kristoffersson i Lund bott närmre hade vi haft en hel skrälldus med hjälpande händer som kunde dela på ansvaret när det kör i hop sej. Att jobba heltid är ett elände. Jag hoppas att någon gång i framtiden kunna gå ner i tid. Att jobba 80% och därmed förkorta dagarna vore helt djäkla underbart.

Men det är en utopi.

Än så länge.

Men snart så. Hoppas jag.